Jag har noll koncentrationsförmåga idag känner jag. Elin har precis sprungit iväg till jobbet och jag sitter kvar, ser ut genom rutan och tankarna börjar gå...
En bil rullar förbi inte snabbare än fem kilometer i timmen. Bakom den kommer ett par med en hund gående. En stund senare åker en man på segway förbi. Jag funderar en stund på om han har hyrt eller kanske köpt den. Andra människor går förbi i par och pratar. En del ser glada ut medan andra verkar småbråka. Kanske diskuterar de politik eller religion, två av de ämnen som inte bör nämnas under den brittiska stunden "afternoon tea".
En pappa går förbi med två tonårsdöttrar och kollar in genom rutan. Han är den första av alla förbipasserande som ser mig. På café kan man sitta länge, väldigt länge, utan att bli sedd. Det är inte så att man inte syns utan mer att ingen ser åt ens håll. Många skyndar bara förbi med ögonen i backen. De har inte tid att se sej om och ta in de fina kullerstensgatorna. Eller så kanske de bara inte vill njuta. För i min åsikt så kan man inte njuta om man bara rusar förbi med endast mål i sikte. Jag tror på klyschan att "det är vägen som räknas inte slutdestinationen".
Otaliga gånger har jag pratat med nära och kära om varför jag i allmänhet går sakta. Varför jag brukar ta min tid med saker jag gör. Såklart kan jag oxå rusa, göra saker fort. Om jag har bråttom och det inte finns tid så kan jag med. Men jag föredrar att ta min tid. För jag är ju trots allt en drömmare.
